Kassa klassikerlistor

KD vill ha klassikerlistor i skolan. Den är en av fem punkterna för att förbättra skolan, vilket föranledde mig till nedanstående epostkorrespondens.

------------------------------

name: Torbjörn Strömberg

epost: torbjorn.stromberg@gmail.com

meddelande: 

Hej!

Jag tycker det låter jätteintressant med en klassikerlista i skolan, men kan ni ge exempel på romaner, noveller, essäerna sagor, dikter, filmer och musik?

Hälsningar

Torbjörn Strömberg

---------------------------------------------

Hej Torbjörn,

Tack för ditt mail. Vad roligt att du gillar vårt förslag om en klassikerlista. Vi kan dock inte ge dig några exempel på verk som vi tycker bör finnas med. Som politiskt parti är vi gärna med och påverkar de grundläggande kriterier som sedan kommer att användas för att göra ett urval. Men själva beslutet överlåter vi till de sakkunniga inom Skolverket och den Svenska Akademin, det är inte ett beslut som politiker bör fatta.   

Vänliga hälsningar

Kristdemokraterna

------------------------------

Torbjörn Strömberg <torbjorn.stromberg@gmail.com>	12:59 (4 minuter sedan)
till Brevsvar

Hej Brevsvar!
Jag tror att du övertolkade mitt "jätteintressant" som om jag tyckte att det var är bra idé. Det tycker jag inte, snarare tvärt om. Det är en jättedum idé, men den kunde vara värre, exempelvis om ni hade en färdig klassikerlista. 

Att studera dumma idéer är jätteintressant och viktigt tycker jag, i synnerhet om det kan påverka min och mina kollegors vardag.

Egentligen är er idé bara konstig. Ni har i ert valmanifest fem förslag för en bättre skola och en av punkterna är "Uppvärdera bildning - inför en klassikerlista", men ni har inte den mista förslag på vad den skulle innehålla. Ni har alltså en idé om lista men inget innehåll? Det minsta man kan begära är att den som föreslår en lista faktiskt kan lista vad som böra vara på listan. Det är det listigaste även om idén i sig är dum, men då hade den åtminstone varit begriplig.

Men jag är inte sämre än att jag har studerat vad era riksdagsledamöter, som kandiderar i årets val, har svarat på SVTs valwebb om frågor kring litteratur, film och musik. Med hjälp av dessa svar har jag upprättat tre klassikerlistor á lá KD-ledamotspraktik. Tre listor som jag har glädjen att presentera här. Håll tillgodo!

KD-ledamöternas favoritmusik:

Sonja Aldén, Coldplay, Lisa Nilsson, Stevie Wonder, Carola, Kalle Moraeus, Ulf Lundell, Bob Dylan, Deep Purple, Scorpions, Status Quo, Dire Straits, Andrea Bocelli, Paul McCartney, Leonard Cohen, Laleh och Carole King.

KD-ledamöternas favoritfilmer:

Simon och ekarna, Kostymdramer, Pay it forward, Titanic, Så som i himmelen, Bond, Agent 007, Skugga över rangoon, Dead man walking, Se upp för dårarna, Forrest Gump, Rainman, A beautiful mind och Léon.

KD-ledamöternas favoritförfattare:

Stefan Einhorn, Tomas Sjödin, Hanne Vibeke Holst, Humörberoende, John Grisham, Marcus Birro, Johan Theorin, Jo Nesbö, Fritiof Nilsson Piraten, Frans G Bengtsson, CS Lewis, JRR Tolkien, V.S. Naipaul och Tomas Tranströmer.

Nja, det är väl inte detta jag kommer att tänka på när det gäller klassiker - lite väl modernt, lite väl anglosaxiskt orienterad.Om KD vill göra något som gör skillnad för skolan, då handlar det om lön, lön, lön och arbetsbelastning och inte flummiga idéer om klassikerlistor.

Hälsningar
Torbjörn Strömberg

Alltid något

Jag läser Åsa Linderborgs krönika ”Detta är till dig vars sommar dränks i spriten” – och berörs av ett minne. Det är långt ifrån hennes bästa krönika, men den snärjer mig likväl.

För snart trettio år sedan rörde sig jag och Åsa oss i samma kretsar och vi stötte på varandra då och då under några år. Jag minns knappt våra möten, bara att de förekom, men jag kan väl tro att jag var samma lustigkurre jag alltid varit. Lite tröttsam insikt faktiskt.

Åren gick och jag blev gymnasielärare i svenska och så köpte min fru Mig äger ingen. Jag läste den baklänges, började där jag förstod att Åsa hade varit i tjugoårsålder, fåfängt nyfiken om jag kunde hitta något bekant namn och därmed få sola mig i glansen inför min fru.

Det fanns ingen glans som jag ville sola mig i. Bara ett inre förvånat ”jaha”? Var det så det var? Det här förstod jag aldrig när vi träffades! Men hur skulle jag kunna ha förstått? Vi var flyktigt bekanta och jag hade absolut ingen personligt formulerad erfarenhet av missbruk, som hade kunnat göra så att jag hade förstått. Jag visste ingenting. Ingen i min bardoms omgivning pekades någonsin ut som missbrukare, även om jag idag inser att några av dem faktiskt hade stora problem med spriten. Som barn växte jag upp i ett måttlighetsdrickande hem och alkoholister var misslyckade typer som satt på bänken. Sådan var min horisont.

Något år efter att Mig äger ingen hade kommit ut, hamnade ett utdrag ur boken i ett texthäfte, som användes vid de nationella proven för elever i svenska på gymnasiet. Alla mina elever läste utdraget. Vi diskuterade och analyserade enligt väl upptrampade stigar, men så fick jag plötsligt för mig att berätta att jag 25 år tidigare hade träffat och då kände Åsa lite lätt men aldrig hade fattat hon växte upp med en missbrukande pappa. Och så ställde jag den besvärliga frågan: ”Borde jag ta kontakt med Åsa och säga att jag önskar att jag hade förstått?”

Frågan väckte den mest ointresserade eleven ur sin slummer och det blev en tyst spänd stämning i klassen. Det märktes att eleverna funderade. Vad är det här?

– Nej, det tycker jag inte, sade en elev till slut.

– Varför inte? frågade jag.

Eleven svarade efter ytterligare en lång stunds tystnad med oväntat eftertryck:

– Gör det bara inte!

Det var ett råd som skulle kunna rädda mig ur pinsamhetens malström, men jag fortsatte att ställa frågan till andra klasser och mönstret upprepades sig. Samma svar när jag började ställa frågan till kollegor, med den skillnaden att de lade huvudet på sned och allvarligt fäste mig med blicken: Gör det inte, Torbjörn!

Gör det inte, Torbjörn! Men när ska jag ställa frågan? När ska man bekräfta att man ser? ”Inte alls!” var det sammanfattningsvis praktiska rådet jag hade fått och jag kände mig frustrerad. Över att ingen kunde se övergången från det enskilda till den generella frågeställningen. Eller så var det den alla såg.

Att tala klarspråk om alkoholmissbruk är svårt, i synnerhet om konsekvensen kan vara att det slutar med en tyst allmän uppmaning om att man borde göra något. Jag har slutat att prata på det sättet. Om ämnet alkohol kommer på tal, nämner jag istället för mina klasser, och ibland för kollegor, att mina egna barn aldrig har sett mig full, att de knappt har sett mig dricka något starkare än folköl, att jag aldrig har haft någon black out och att jag alltid har kontroll över mig själv, oavsett om barnen har varit i närheten eller inte.

Jag inbillar mig att det är bra att vara ett sådant exempel, att det finns sådana föräldrar, samtidigt som jag är livrädd för att någon ska tolka det som att jag klandrar de som lider under missbruk. Det gör jag definitivt inte, utan brukar luta mig mot WHO och framhålla sjukdomsperspektivet.

För många elever är min berättelse inget konstigt. De lever i familjer som min egen, där alkohol inte tillhör vardagen och knappt helgen heller för den delen. Men det är inte för dem jag berättar.

Den ändrade strategin har haft effekten att elever har pratat om sina erfarenheter, antingen direkt med mig eller faktiskt inför en hel klass. Men det har alltid varit elever som är över arton år, som har tagit det här steget. Antagligen vet de att jag inte då längre lyder under anmälningsplikt till socialtjänsten. De är inte barn längre och då är det andra regler som gäller.

Av de berättelser som jag fått ta del av är det särskilt en som hänger kvar och berör mig på ett sätt som är svårt att värja sig mot. Det var en elev, Pontus (som han inte heter), vilken ofta var borta på måndagar och han beskrev vid ett tillfälle fredagarnas och lördagarnas fester med minnesluckor och en monumental ångest på söndagarna.

– Det du beskriver verkar vara en alkoholists erfarenhet, sade jag efter stunds tvekan.

– Så är det nog, svarade Pontus med ett sorgset leende. Min pappa är det och min farbror också.

– Har du pratat om det här med någon? frågade jag, men Pontus svarade aldrig utan ryckte bara lite nonchalant på axlarna

Efter samtalet med Pontus diskuterade jag med skolsköterskan och hon påpekade att jag antagligen var den ende som hade sett och sagt det till honom och det var ju alltid något. Alltid något? Det känns futtigt som tanke när jag läser Åsas krönika.

Men vad skulle jag nu kunna säga till Åsa om jag skulle få för mig att ta kontakt? Ingenting. Pontus däremot skulle antagligen kunna säga mycket. Som 18-20 åring hade jag varit oförstående om jag sett intorkade spyor eller någon i en fotölj med en flaska. Och lika naiv känner jag mig alltjämt. Men det jag nu har förstått, är att prata om viktiga saker och tystnar människor är det ett tecken på att det är viktigt, men bara svårt att prata om. Alltid något.

Laget är större än jaget - bad cop

Reaktionerna har varit många på att jag ska sluta som ordförande för Lärarförbundet Filipstad och nej, jag kastar inte in handduken. Att sluta som ordförande är inte att lägga sig och dö. Jag inser bara i all enkelhet att mitt uppdrag är uppfyllt, så som uppdraget har formulerats och laget är större än jaget.
   Det är livet själv som skapar uppdragen, med oss som medaktörer, utifrån vår repertoar av olika förutsättningar i en given situation. En av mina förutsättningar är oförmågan att medvetet kröka rygg och gå genom tillvaron med gam-nacke, såvida det inte finns ett gott skäl till det, vill det säga. Det hänger säkerligen samman med att jag en gång i min ungdom totalvägrade när försvarsmakten kom med sitt erbjudande om kost, logi och sysselsättning under 15 månader. Statsmakterna var då inte sämre än att de kontrade min svårflörtighet med en alternativ syssla - fyra månader på den öppna anstalten Orretorp utanför Forshaga.
   Jag minns mycket väl känslan av litenhet som infann sig hos mig när jag körde upp mot anstalten, en sträcka på precis två kilometer, där vägen klyver öppna åkrar under ängspiplärkans envetna drillande och där anstalten symboliskt hovrar i fjärran på en bergknalle likt en medeltida borg, med god utsikt över omgivningarna, som för att försvåra och slå ner på eventuella rymlingar, eller kanske fånga ängspiplärkor. Litenheten förstärktes vid inskrivningen när jag avpersonifierades genom att tilldelas ett identitetsnummer, kalsonger med bromsspår och sängkläder som alla bar märket KVV.
   Men så hände något. Det anlände en ny fånge en halvtimme efter mig och han var riktigt nervös. Och då menar jag n e r v ö s. Min egen litenhet blev liten i jämförelse och jag tänkte "så farligt är det väl ändå inte" samtidigt som jag sträckte på mig.
   Att inse vad man klarar av och inte begränsa sig i förväg är en av mina viktigaste insikter. Och den vann jag där och då och från den stunden mår jag endast bra när jag inte kröker rygg. Men min omgivning förstod det inte, utan beklagade min belägenhet att vara föremål för kriminalvården. Kontrasten mellan den egna upplevelsen och omgivningens reaktioner förstärkte till och med känslan av att klara av mycket och kunna "ta stryk" om det behövs.
   Vi bär alla med oss upplevelser som sammantaget konstituerar oss som individer och historien ovan har formulerat mig så att jag är behäftad med en ångest inför den yttersta domen - vilket är ynkedomen, att inte kunna visa civilkurage, att spegeln spricker av skam när jag tittar i den.
   Alternativt försöker jag nu bara rationalisera att jag är en sturig gubbe. [...]
   Tror inte det.

Laget är större än jaget och jag har alltid haft en stark känsla av att ingår i ett sammanhang som är så mycket större än mig själv. Kort sagt tycker jag Lärarförbundet är en mycket god idé, att samla alla lärare och skolledare i ett förbund för att skapa goda arbetsvillkor så att vi kan skapa en riktning mot den bästa skolan.

När jag kombinerar laget-är-större-än-jaget, med civilkurageångesten och uppdraget att verka tillsammans med en motpart som struntar i mycket av den arbetsrättsliga regleringen uppstår förr eller senare problem. Det har jag alltid varit medveten om. Här kommer tre exempel.
   För ett år sedan upptäckte jag att grundskolechefen, vilken numera är förvaltningschef, i all hemlighet hade gått från att vara anställd till att uppbära samma uppdrag, fast på konsultbasis, till samma kostnad men på 25 % mindre tid. Jag förstår att jag generade förvaltningschef, kommunchef och kommunalråd oerhört mycket, eftersom det implicit kunde uppfattas som att jag sade: "Hallå, ni har schabblat med 2 miljoner kronor!" Jag sade det aldrig, men inser att det är en möjlig tolkning.
    I början av året upptäckte jag att vårt samverkande på förvaltningsnivå bara hade varit en charad. Inga protokoll skickades vidare till politiker och våra skrivelser sattes i en pärm utan att diarieföras. Det är naturligtvis oerhört genant att bli belagd med sådana klantigheter.
   För drygt tre veckor sedan JO-anmälde jag personalchefen för att hon inte lämnade ut handlingar som jag hade begärt nästan tre och en halv månad tidigare. Min anmälan ger naturligtvis inte den mest avspända fikastämning mellan oss.
   Livet gav mig den begränsade uppgiften att som ordförande för Lärarförbundet Filipstad ta tag i det arbetsrättsliga moraset i Filipstad eftersom jag vågar och haft kunskap, men det har resulterat i att jag har generat samtliga personer som jag i praktiken har ett objektivt intresse att samarbeta med. Det har inte kunnat undvikas, trots att det är problematiskt. Jag har agerat som en klassisk Whistleblower eftersom det har visat sig nödvändigt och som sådan blir man sällan belönad av den som visselblåsandet gäller. Men lag och avtal måste gälla i Filipstad också, i annat fall går det inte att jobba med goda villkor. Jag får finna mig i att vara en paria i en och annans ögon, men jag är övertygad om att vi har öppnat upp för bättre ordning på torpet framöver.
   När vi nu har kommit till den punkt där kommunen inser att det finns problem och de vill börja jobba med arbetsrättsliga frågor för att vi ska få en gemensam förståelse. Absolut! Helt min melodi, men det blir inte med mig utan det är vår vice ordförande Louise Eriksson som får ta den diskussionen. Jag inser allt för väl vad ett asymmetriskt förhållande innebär för samtalsklimatet. Skulle jag sitta där som en Rickard Rättrådig och vara en ständigt kluckande påminnelse om att grunden till att vi sitter där, är för att jag har visat in i märgen hur fel ni har haft och vilka fel ni har begått. Det är risk för att det blir ett dåligt samtal då och man måste ge människor andrum och inte genera dem i onödan.

Detta är utveckling av mina skäl till att släppa samtliga förhandlingsuppdrag för Lärarförbundet Filipstad, åtminstone för en tid och allt handlar egentligen om retorik och det är något helt annat än att kasta in handduken. Lite cyniskt kan allt beskrivas som vara ett good cop - bad cop-scenario och det blir du som läser detta som får bestämma vilken polisroll jag har haft.
   Så nej, alla ni som säger att jag inte ska tystna. Jag kommer inte tystna, snarare tvärtom, nu när jag inte kommer att ha en massa förhandlingar att tänka på och när jag inte får skriva inlagor, förhandlingsframställningar och en massa andra formella dokument. Då måste jag skriva något annat. Det är en annan av mina drifter, att skriva. Såvida jag inte påtar i trädgården vid vårt torp, som ironiskt ligger två kilometer från Orretorp, vilken numera är nedlagd som kriminalvårdsanstalt.
   Men jag är inte nedlagd. Så vem vann?

Jag har beslutat mig för att sluta som ordförande för Lärarförbundet Filipstad

Jag har beslutat mig att sluta som ordförande för Lärarförbundet Filipstad och samtidigt lämna samtliga övriga förtroendeuppdrag med förhandlingsmandat för lokalavdelningen i samband med nästa termins inträdande. Skälet är enkelt och allt börjar i en uppfattning om vad som är det effektivaste sättet att hantera en motsträvig motpart på, alltså en sådan som Filipstads kommun har varit.

Facklig verksamhet är resultatinriktat – att skapa de bästa förutsättningarna för medlemmarna – och det är via kompromisser som man når framgång. Kompromissande är faktiskt ett avancerat sätt att samarbeta på och förutsätter en del viktiga saker, ex. tilltro till att de överenskommelser man träffar hålls av motparten, men även en tilltro till att grundläggande regler respekteras. Det krävs en form av rimlig förutsägbarhet av motparten. I praktiken handlar det om att lag och avtal ska respekteras. Det har väl diplomatiskt uttryckt, varit lite si och så med den saken från kommunens sida.

När jag går in i ett samarbete, vilket som helst, agerar jag lite enkelt uttryckt utifrån en teori som kallas ”Lika för lika” eller ”Tit for Tat”, vilken kan beskrivas som att alltid samarbeta första gången och sedan upprepa motpartens drag nästa gång. Det betyder att om kommunen exempelvis försöker strunta i en viss regel samarbetar jag inte nästa gång, om de däremot följer regeln, samarbetar jag nästa gång. Det tydligaste exemplet är när Lärarförbundet stängde förskolan Björnen våren 2011, vilket endast kan beskrivas som en arbetsmiljökollaps från kommunens sida. Det ironiska i sammanhanget är att kommunen hade antagit en ny arbetsmiljöpolicy fyra och en halv månad tidigare. En arbetsmiljöpolicy som är riktigt bra.

Principen Tit for Tat har alltså fördelen att goda insatser alltid "belönas" och mindre goda insatser "straffas". Och det är denna princip som har visat sig mest effektiv som samarbetsprincip.*

När Filipstads kommun visade sig offensiv och ansökte om fler förstelärare än vad som tilldelats kommunen förra våren, tyckte vi det var riktigt bra och gav vårt oreserverade bifall, men när kommunen i all hemlighet hade omvandlat chefsskapet för grundskolan, från att vara en anställning till inköp som konsulttjänst, brast kommunen grovt när det gäller samarbetet. Att vi upptäckte det av en slump, gjorde inte saken bättre.

Det finns en räcka regler som en arbetsgivare måste iaktta när tillsvidaretjänster omvandlas till konsultinköp och när kommunen struntade i dem blev den hårt kritiserad av oss. Att kritisera kraftigt eller ge ordentligt bifall kan ses som en variant på icke-samarbete eller samarbete.

Hösten 2013 innebar att vi kritiserade kommunen för en räcka saker: anställning av obehöriga när det fanns behöriga att tillgå, vi kritiserade även kommunen för att inte förstelärarna blev tillsvidaretjänster, att skolutvecklingsprogrammet var diffust, att tjänstetillsättningar genomfördes där meriter stärkes via hörsägen. Men vi kritiserade inte enbart, utan även berömde kommunen när den bestämde sig för att göra om och göra rätt när det gällde rekrytering av behörig personal.

Kritiken framfördes mestadels genom att vi uttryckte en position genom något som kallas "protokollsanteckning". Det är en inlaga som skrivs och bifogas ett protokoll om någon part anser att protokollet inte är tillräckligt bra. (Dessa finns i slutet av den föregående länkens dokument.) Protokollen i det här fallet skrevs vid möten som vi hade med förvaltningsledningen och protokollen skulle sedan skickas vidare till politikerna i nämnden. De är alltså viktiga påverkanskanaler, åtminstone hade jag den uppfattning då, vid den tidpunkten.

Det riktigt problematiska inträffar emellertid när vi, återigen av en slump, upptäcker att våra inlagor har stoppats undan i en pärm eller när protokollen inte ens har skickats till nämnden under nästan ett helt år. De var alltså inte ens diarieförda, trots att det var inkomna och upprättade handlingar. Då bröt kommunen verkligen mot allt som heter samarbete. Det hela kan jämföras med att en klagomålsbrevlåda regelmässigt töms i en papperskorg. Om detta skrev jag i ett nyhetsbrev tidigare i våras.

I det här sammanhanget blev jag klart förbryllad över att ingen politiker i nämnden reagerade och inte ens frågade efter protokollen. Betyder det att allt en är charad? Vad säger du Torbjörn Parling, struntar ni i oss egentligen? 

Ytterligare problematiskt blir det när vi inte ens får reda på vilka lärare som anställs i kommunen. Det här är en uppräkning av en räcka många små och större fel som sammantaget blir ett riktigt stort fel; och det gör saker och ting i förlängningen problematiska för lärare och skolledare. Till slut surnade jag till ordentligt och gjorde en JO-anmälan att vi inte fick ut handlingar som vi hade begärt.

Nu har vi kommit till en punkt där kommunen uttryckligen säger att den vill samarbeta med oss. Den har förstått att det är problematiskt att köra ett race utan att ha med sig den största personalorganisation som Lärarförbundet är. Och det är något riktigt bra och vi står inför förhandlingar i ämnet.

Jag inser emellertid de bästa förutsättningarna för samarbete är om inte jag är med på den resan. Allt för mycket av kritikens formulering är kopplat till  mig personligen. Därför kliver jag av från mina samtliga uppdrag som är knutna till Lärarförbundets Filipstadsavdelning, som innebär någon typ av maktposition i organisationen, i och med höstterminens inträde. Det är möjligt ett oväntat drag, men ibland är den bästa samarbetsprincipen att låta någon annan sköta butiken. Dessutom har jag kalkylerat med det hela tiden, eftersom jag i grund och botten har haft ett whistleblower-beteende, och sådant brukar sällan ge personliga favörer. Däremot kan förhållandena bli bättre, genom att saker och ting styrs in på en ny väg och jag konstaterar att Tit for Tat troligen har fungerat som strategi.

Nåväl, fram till semestern kommer jag ägna mig åt några förhandlingar, att summera min ordförandetid på olika bloggar, samt städa skrivbordet.

Framtiden då? Jo, den är öppen, i alla avseenden. 

Torbjörn Strömberg, ordförande för Lärarförbundet Filipstad (en stund till)

* För att förstå Tit for Tat krävs det lite arbete och den går på tvärs mot uppfattningar om att vända andra kinden till, eller att man inte vill visa sig lika usel som motparten. En beskrivning som utvecklar ytterligare hur jag resonerar hittar man via denna länk. (2014-06-13)

Finns betygsinflationen?

En av mina grundstämningar som person, är att jag ofta blir förbryllad. Det bara är så, antagligen för att jag har en inneboende vilja att förstå saker och ting. Betygsinflationen är en sådan sak, om den nu finns och jag får ärligt talat inte bilderna att gå ihop.

Bild ett
I ett PM från Skolverket, Betygsinflation - betygen och den faktiska kunskapsutvecklingen,  diskuteras frågan om betygsinflation, om den finns och vad den i så fall kan bero på; och det hela utmynnar i att Skolverket tar ställning för att betygsinflation förekommer allt sedan de målrelaterade betygen infördes. (s. 5) Så kan det vara.

Bild två
I en annan rapport från Skolverket, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, finns en något djupare analys i ämnet och betygen jämförs på längden och bredden utifrån skillnader mellan olika gruppkonstellationer: pojkar-flickor, svensk-utländsk bakgrund och barn till hög- respektive kortutbildade. Särskilt intressant är att studera föräldrarnas sammanlagda utbildningsnivå och tidsserien vad detta gör för elevernas betyg, då de största skillnaderna kan ses mellan barn till hög- respektive kortutbildade. (s. 46 f.) Detta verkar tala för betygsinflation, eftersom jämförelsegrupperna hålls stabila.

Bild tre
För att kontrastera ovanstående två bilder tittar jag på SALSA, ett statistikverktyg som Skolverket har försett oss med, där det går att plocka ut meritvärden för kommuner eller enskilda skolor, ställt i relation till exempelvis föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund. Och när jag gör det för Filipstad går det att rita nedanstående figur.

Figur 1. Meritvärden och föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund i Filipstad, åren 1998-2012. (Klicka för större bild.)

 I figuren finns två Y-axlar där den vänstra visar meritvärdet för elever som har gått ur grundskolan och den högra visar föräldrarnas sammanlagda utbildningsnivå enligt en viss indexeringsprincip. X-axeln visar åren från 1998 till 2012. 
   Det som slår mig är att kurvorna följer varandra åt tämligen väl, trots att den bitvis är lite hackig. Än tydligare blir denna tendens om hela riket plockas in, vilket framgår i figur 2.

Figur 2. Meritvärden och föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund för hela Sverige åren 1998-2012. (Klicka för större bild.)

Vad är det vi ser, egentligen? Är det betygsinflation eller är de ökande betygen ett resultat av att vi har fått fler föräldrar med allt högre utbildning, vilket är en aspekt som ovan nämnda PM och rapport inte diskuterar. Åtminstone hittar jag inte något sådant. 

   Vi ska inte förledas av att den grafiska framställningen ser elegant ut och dra några förhastade slutsatser om ett enkelt linjärt samband, men... De där rackarns kurvorna följer varandra åt allt för mycket för att jag ska kunna släppa dem och de går definitivt inte på tvärs gentemot varandra.

Bild fyra

Om SALSA visar något viktigt, blir kanske slutsatserna att Filipstads kommun lika gärna kan köra sitt nuvarande skolutvecklingsprogram i papperskvarnen, eftersom tendensen är betydligt äldre än skolutvecklingsprogrammet. Istället verkar det vara en god idé att dra igång en strategisk satsning på vuxenutbildning i allmänhet och i synnerhet inrikta sig på unga vuxna som har skaffat barn eller är på väg att göra det. Det vore tidiga insatser om något.

   Jag blir väl inte sömnlös av att bilderna inte går ihop... eller jo, det blir jag, även om jag inser att bilderna inte är ömsesidigt exkluderande. Problemet är att för en koherent bild krävs ett särskiljande av eventuell betygsinflation från andra effekter. Jag kan inte hitta något sådant, men jag kan väl i och för sig läst slarvigt och det finns mycket mer att läsa än det jag har studerat.

   I vilket fall, detta retar min nyfikenhet och jag önskar att jag kunde överföra den typen av nyfikenhet till mina elever. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Föräldramakten ingår i systemet

Radioprogrammet Kaliber tar upp frågan med föräldramakt över skolan och det grundläggande temat är att makten har kommit utifrån det fria skolvalet och att det är ett problem.
   Att ha ett system med valfrihet inbegriper en möjlig förhandling. Antingen i direkt kontakt mellan aktörerna, ex.:
   – Jag köper pizza av dig om du lägger på extra ost utan kostnad.
   – Nej, det gör jag inte.
   – Då går jag någon annanstans.
   – Ok, då lägger jag på extra ost.
   Eller att pizzaspekulanterna läser menyer, tester och frågar efter referenser och väljer det som passar bäst. Pizzabagarna får aldrig någon direkt respons på sina varor utan de måste söka information om sina kunder på annat sätt.
   I Kaliber beskrivs helt klart föräldramakten som det första exemplet. Om det är bra eller dåligt, eller om det ena fallet är bättre eller sämre, kan man man naturligtvis diskutera. Jag föredrar emellertid den första situationen eftersom det är tydligare reaktioner. Dessutom är det knappast konstigt att föräldrar försöker påverka situationen för sina telningen i någon önskad riktning. Det är inte något nytt heller, vilket Markurells i Wadköping indikerar. Tänk om det var tvärtom och föräldrar bara svalde allt med hull och hår?

Situationen uppkommer ur valfriheten och vad säger partierna om valfrihet? Här nedan följer några exempel:
   Centerpartiet: "Konkurrens ändrar maktförhållandet till föräldrarnas och barnens fördel."
   Folkpartiet: "Mångfald betyder att fler elever och föräldrar kan välja den skola som de tycker är bäst."
   Kristdemokraterna: "Genom att det skapas allt fler fristående skolor ökar möjligheten för varje elev att hitta en skola som passar just honom eller henne."
   Miljöpartiet: "Elever ska kunna välja en skola de gillar och ha en studieinriktning som motiverar dem."
   Moderaterna: "Vi har en stark tilltro till att elever och föräldrar själva kan välja vad som är bäst för dem."
   Socialdemokraterna: "Med valfrihet är till för eleverna och föräldrarna. De ska välja skola - skolor ska inte välja elever."
   Vänsterpartiet: " I första hand bör varje elev gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt som det är möjligt."
  Det är endast Vänsterpartiet som har en något annan syn på det fria skolvalet, annars är samstämmigheten imponerade och det finns överhuvudtaget inget som tyder på att en förändring av den inslagna riktningen. Det är lätt att se att valfriheten i sig, är det eftersträvade målet oavsett vad det handlar om. Vänsterpartiet säger å sin sida att skolmarknaden är en förväxling av andra marknader: "Företag kommer och går, vissa växer och andra konkurreras ut. Det fungerar för hamburgerrestauranger och skoaffärer, men för skolor passar det mycket dåligt."
 
Som idéhistoriker och filosof kan jag bli lite upplivad av att hitta ideologiska skillnader, vilka till och med är något mer djupgående än brukligt. Distinktionen går här mellan negativa och positiva friheter respektive rättigheter, där negativ frihet och rättighet betyder ungefär slippa tvång och kräver inget av någon annan förutom att de ska hålla fingrarna borta. Positiva friheter och rättigheter innebär däremot möjligheten att nå sin potential oberoende av egna materiella tillgångar och det finns därmed ett förhållande mellan rättigheter-skydligheter. Har någon ett rättighet, har någon annan en skyldighet. Lite enkelt uttryckt.
   Nu förstår vem som helst att inget parti håller benhårt på detta i sin praktiska politik, utan allt blandas till en kökkenmödding av diverse idéer, så även på skolpolitikens arena. Alla partier har diskussioner som ansluter till både positiva och negativa friheter och rättigheter. Men det finns tendenser hos partierna vilka tydligt pekar i två olika riktningar i det här fallet. Intressant nog, tycker jag, i alla fall som idéhistoriker och filosof.
   Som skolmänniska blir jag dock bekymrad när rätten till valfrihet så kategoriskt sätts framför rätten till utbildning, men det som verkligen bekymrar mig är att detta inte är klart utsagt och det borde det vara – i valfrihetens namn.

Vi var 15 år

Året är 1980 och jag gör mitt sista år på grundskolan. Av någon anledning, på något sätt, har det bestämts att klassen ska ha en fest i stan och av någon anledning, på något sätt, har det helt plötsligt bokats bord på en restaurang. Vi var 15 år.
   Alla i klassen gick inte på festen, naturligtvis inte. Men vi var i alla fall ett drygt dussin som mötte upp. Därutöver deltog två lärare som båda var unga.
   Vi satt vid långbord, beställde pizza, och de som såg någorlunda vuxna ut, beställde öl. Jag såg vuxen ut och köpte mitt livs första öl. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men jag har i alla fall ett vagt minne av att jag kände mig mycket vuxen där jag satt och sippade öl, samtidigt som jag ångrade att jag inte hade köpt läsk. En av lärarna koketterade med sin världsvanhet. Han var yvig i gesterna och som vuxen förstår jag att han hade druckit en del innan han kom till restaurangen. Men det förstod jag inte då. Han visade hur man skulle göra när man skålar och att man skulle sätta fingret under foten på glaset. Varför minns jag inte. Det var någon etikettregel vars innebörd gick mig förbi. Den andre läraren var betydligt mer lågmäld och sade inte mycket.
   När det var dags att lämna restaurangen, bestämdes det, av någon anledning, på något sätt, att vi skulle gå hem till den lågmälde läraren. Det var en knapp kilometers promenad genom en mellanstor svensk stad en veckan innan jul och min minnesbild är upplyst av en lång rad bleka gatlyktor. Genom ljuskäglorna seglade det ner ett stillsamt snöfall, som dämpade allt ljud till en fetvaddskänsla och staden kändes oändligt långt bort, trots att vi gick mitt i den. Under promenaden plockade en av lärarna upp en flaska sprit som hade gömts innan de hade anlänt till restaurangen.
   Hur länge jag var hemma hos läraren minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag helt plötsligt såg honom liggandes i sin säng tillsammans med en av tjejerna. De kysstes. Då var vi några som gick. Och vi var 15 år.
   Tjejen kände jag inte speciellt väl och hon gick inte i vår klass, utan i en parallell. Hon hade kommit i början av hösten och bodde på ett fosterhem. Det är så typiskt. Den mest utsatta tjejen i gruppen var den som blev utsatt, av den lågmälde läraren.
   Jag kan inte erinra mig att jag efteråt diskuterade det här med mina klasskamrater. Och lärarna? De fortsatte att jobba på en termin till. Om det var tidsandan eller något annat kan jag inte svara på.
 
Det här minnet kom för mig med ovanlig styrka då jag såg Uppdrag gransknings reportage om vanvårdade som blir utan skadestånd. Det är en lite annan historia, men helt klart inom temat vuxna som sviker ungdomar.
   Den svåra frågan är vad man ska göra med en sådan historia. Ska den bara ligga där och glömmas bort, eller ska jag leta reda på läraren och konfrontera honom, eller något annat?
   Historien skavde och i brist på annat letade jag reda på läraren och förfärades när jag upptäckte att han hade fortsatt att arbeta och utbilda sig inom skolområdet. En tid var han även verksam som lärarutbildare. Men inte längre. Han har övergått till ett annat verksamhetsområde och nu verkar han röra sig bland medelålders män i kostym. Det var väl bra det. Samtidigt undrar jag om han har fler tjejer på sitt samvete.
  Vad som har hänt med tjejen vet jag inte. Jag träffade henne något år senare och då märkte jag inget speciellt. Men vad skulle jag egentligen kunna märka? Dum tanke hos mig.
   Naturligtvis skulle jag idag kunna försöka leta reda på henne och säga att jag såg och nu vill jag berätta det här. Men varför nu, varför ville jag inte det tidigare? Det osmickrande svaret är att jag då inte såg det som ett stort problem. Dessutom kanske jag skapar ett nytt problem om jag letar reda på henne? Men jag vet inte om den tanken hos mig är ett rationaliseringsförsök eller något annat.
   Jag har hört andra och liknande historier och till och med sett fotografier från en skolresa där en lärare blev tillsammans med en elev.
   – Hon fick åka till akuten, talade fotografiernas ägare om för mig när jag såg på bilderna, eftersom käken låste sig.
   Jag undrade naturligtvis varför.
   – Vad tror du? fick jag till svar och jag förstod när fantasin hade fått snurra ett extra varv.



Det jag minns, som sagt, är att jag på 80-talet tänkte på dessa historier som nästan pikanta och inte djupt problematiska och yrkesetiska haverier. Att det var fel, det tyckte jag redan då, men jag kände definitivt inte samma indignation som jag känner idag och det genanta är att jag faktiskt gav tjejerna en del av skulden enligt principen – hon hetsade upp honom och läraren var nästan utan skuld. Lite som stämningen i ABBAs When I Kissed the Teacher.
   Då hade barn och ungdomar inte samma rättigheter som idag. Då fanns det inte ens en formulerat yrkesetik för lärare, det har vi i dag. Då var jag inte verksam som lärare, det är jag idag, vilket säkerligen är en bidragande orsak till mitt ställningstagande. Men då var det faktiskt olagligt enligt skollagen med en sexuell relation mellan lärare och elev. Det är det inte idag.
   Världen blir i många avseenden bättre, men det löser inte mitt problem. Hur ska man hantera moraliskt djupt klandervärda handlingar, vilka i legal mening är preskriberade?
   Just nu vet jag inte annat än att diskutera dem på en principiell nivå och det är kanske gott nog? Åtminstone som ett första steg och min personliga feghet är tacksam över att den lågmälde läraren inte längre arbetar inom skolan, eftersom jag då hade känt mig förpliktigad att göra något. Eller så är jag bara ute efter att behålla illusionen om ett stort personligt mod.