Laget är större än jaget - bad cop

Reaktionerna har varit många på att jag ska sluta som ordförande för Lärarförbundet Filipstad och nej, jag kastar inte in handduken. Att sluta som ordförande är inte att lägga sig och dö. Jag inser bara i all enkelhet att mitt uppdrag är uppfyllt, så som uppdraget har formulerats och laget är större än jaget.
   Det är livet själv som skapar uppdragen, med oss som medaktörer, utifrån vår repertoar av olika förutsättningar i en given situation. En av mina förutsättningar är oförmågan att medvetet kröka rygg och gå genom tillvaron med gam-nacke, såvida det inte finns ett gott skäl till det, vill det säga. Det hänger säkerligen samman med att jag en gång i min ungdom totalvägrade när försvarsmakten kom med sitt erbjudande om kost, logi och sysselsättning under 15 månader. Statsmakterna var då inte sämre än att de kontrade min svårflörtighet med en alternativ syssla - fyra månader på den öppna anstalten Orretorp utanför Forshaga.
   Jag minns mycket väl känslan av litenhet som infann sig hos mig när jag körde upp mot anstalten, en sträcka på precis två kilometer, där vägen klyver öppna åkrar under ängspiplärkans envetna drillande och där anstalten symboliskt hovrar i fjärran på en bergknalle likt en medeltida borg, med god utsikt över omgivningarna, som för att försvåra och slå ner på eventuella rymlingar, eller kanske fånga ängspiplärkor. Litenheten förstärktes vid inskrivningen när jag avpersonifierades genom att tilldelas ett identitetsnummer, kalsonger med bromsspår och sängkläder som alla bar märket KVV.
   Men så hände något. Det anlände en ny fånge en halvtimme efter mig och han var riktigt nervös. Och då menar jag n e r v ö s. Min egen litenhet blev liten i jämförelse och jag tänkte "så farligt är det väl ändå inte" samtidigt som jag sträckte på mig.
   Att inse vad man klarar av och inte begränsa sig i förväg är en av mina viktigaste insikter. Och den vann jag där och då och från den stunden mår jag endast bra när jag inte kröker rygg. Men min omgivning förstod det inte, utan beklagade min belägenhet att vara föremål för kriminalvården. Kontrasten mellan den egna upplevelsen och omgivningens reaktioner förstärkte till och med känslan av att klara av mycket och kunna "ta stryk" om det behövs.
   Vi bär alla med oss upplevelser som sammantaget konstituerar oss som individer och historien ovan har formulerat mig så att jag är behäftad med en ångest inför den yttersta domen - vilket är ynkedomen, att inte kunna visa civilkurage, att spegeln spricker av skam när jag tittar i den.
   Alternativt försöker jag nu bara rationalisera att jag är en sturig gubbe. [...]
   Tror inte det.

Laget är större än jaget och jag har alltid haft en stark känsla av att ingår i ett sammanhang som är så mycket större än mig själv. Kort sagt tycker jag Lärarförbundet är en mycket god idé, att samla alla lärare och skolledare i ett förbund för att skapa goda arbetsvillkor så att vi kan skapa en riktning mot den bästa skolan.

När jag kombinerar laget-är-större-än-jaget, med civilkurageångesten och uppdraget att verka tillsammans med en motpart som struntar i mycket av den arbetsrättsliga regleringen uppstår förr eller senare problem. Det har jag alltid varit medveten om. Här kommer tre exempel.
   För ett år sedan upptäckte jag att grundskolechefen, vilken numera är förvaltningschef, i all hemlighet hade gått från att vara anställd till att uppbära samma uppdrag, fast på konsultbasis, till samma kostnad men på 25 % mindre tid. Jag förstår att jag generade förvaltningschef, kommunchef och kommunalråd oerhört mycket, eftersom det implicit kunde uppfattas som att jag sade: "Hallå, ni har schabblat med 2 miljoner kronor!" Jag sade det aldrig, men inser att det är en möjlig tolkning.
    I början av året upptäckte jag att vårt samverkande på förvaltningsnivå bara hade varit en charad. Inga protokoll skickades vidare till politiker och våra skrivelser sattes i en pärm utan att diarieföras. Det är naturligtvis oerhört genant att bli belagd med sådana klantigheter.
   För drygt tre veckor sedan JO-anmälde jag personalchefen för att hon inte lämnade ut handlingar som jag hade begärt nästan tre och en halv månad tidigare. Min anmälan ger naturligtvis inte den mest avspända fikastämning mellan oss.
   Livet gav mig den begränsade uppgiften att som ordförande för Lärarförbundet Filipstad ta tag i det arbetsrättsliga moraset i Filipstad eftersom jag vågar och haft kunskap, men det har resulterat i att jag har generat samtliga personer som jag i praktiken har ett objektivt intresse att samarbeta med. Det har inte kunnat undvikas, trots att det är problematiskt. Jag har agerat som en klassisk Whistleblower eftersom det har visat sig nödvändigt och som sådan blir man sällan belönad av den som visselblåsandet gäller. Men lag och avtal måste gälla i Filipstad också, i annat fall går det inte att jobba med goda villkor. Jag får finna mig i att vara en paria i en och annans ögon, men jag är övertygad om att vi har öppnat upp för bättre ordning på torpet framöver.
   När vi nu har kommit till den punkt där kommunen inser att det finns problem och de vill börja jobba med arbetsrättsliga frågor för att vi ska få en gemensam förståelse. Absolut! Helt min melodi, men det blir inte med mig utan det är vår vice ordförande Louise Eriksson som får ta den diskussionen. Jag inser allt för väl vad ett asymmetriskt förhållande innebär för samtalsklimatet. Skulle jag sitta där som en Rickard Rättrådig och vara en ständigt kluckande påminnelse om att grunden till att vi sitter där, är för att jag har visat in i märgen hur fel ni har haft och vilka fel ni har begått. Det är risk för att det blir ett dåligt samtal då och man måste ge människor andrum och inte genera dem i onödan.

Detta är utveckling av mina skäl till att släppa samtliga förhandlingsuppdrag för Lärarförbundet Filipstad, åtminstone för en tid och allt handlar egentligen om retorik och det är något helt annat än att kasta in handduken. Lite cyniskt kan allt beskrivas som vara ett good cop - bad cop-scenario och det blir du som läser detta som får bestämma vilken polisroll jag har haft.
   Så nej, alla ni som säger att jag inte ska tystna. Jag kommer inte tystna, snarare tvärtom, nu när jag inte kommer att ha en massa förhandlingar att tänka på och när jag inte får skriva inlagor, förhandlingsframställningar och en massa andra formella dokument. Då måste jag skriva något annat. Det är en annan av mina drifter, att skriva. Såvida jag inte påtar i trädgården vid vårt torp, som ironiskt ligger två kilometer från Orretorp, vilken numera är nedlagd som kriminalvårdsanstalt.
   Men jag är inte nedlagd. Så vem vann?