Alltid något

Jag läser Åsa Linderborgs krönika ”Detta är till dig vars sommar dränks i spriten” – och berörs av ett minne. Det är långt ifrån hennes bästa krönika, men den snärjer mig likväl.

För snart trettio år sedan rörde sig jag och Åsa oss i samma kretsar och vi stötte på varandra då och då under några år. Jag minns knappt våra möten, bara att de förekom, men jag kan väl tro att jag var samma lustigkurre jag alltid varit. Lite tröttsam insikt faktiskt.

Åren gick och jag blev gymnasielärare i svenska och så köpte min fru Mig äger ingen. Jag läste den baklänges, började där jag förstod att Åsa hade varit i tjugoårsålder, fåfängt nyfiken om jag kunde hitta något bekant namn och därmed få sola mig i glansen inför min fru.

Det fanns ingen glans som jag ville sola mig i. Bara ett inre förvånat ”jaha”? Var det så det var? Det här förstod jag aldrig när vi träffades! Men hur skulle jag kunna ha förstått? Vi var flyktigt bekanta och jag hade absolut ingen personligt formulerad erfarenhet av missbruk, som hade kunnat göra så att jag hade förstått. Jag visste ingenting. Ingen i min bardoms omgivning pekades någonsin ut som missbrukare, även om jag idag inser att några av dem faktiskt hade stora problem med spriten. Som barn växte jag upp i ett måttlighetsdrickande hem och alkoholister var misslyckade typer som satt på bänken. Sådan var min horisont.

Något år efter att Mig äger ingen hade kommit ut, hamnade ett utdrag ur boken i ett texthäfte, som användes vid de nationella proven för elever i svenska på gymnasiet. Alla mina elever läste utdraget. Vi diskuterade och analyserade enligt väl upptrampade stigar, men så fick jag plötsligt för mig att berätta att jag 25 år tidigare hade träffat och då kände Åsa lite lätt men aldrig hade fattat hon växte upp med en missbrukande pappa. Och så ställde jag den besvärliga frågan: ”Borde jag ta kontakt med Åsa och säga att jag önskar att jag hade förstått?”

Frågan väckte den mest ointresserade eleven ur sin slummer och det blev en tyst spänd stämning i klassen. Det märktes att eleverna funderade. Vad är det här?

– Nej, det tycker jag inte, sade en elev till slut.

– Varför inte? frågade jag.

Eleven svarade efter ytterligare en lång stunds tystnad med oväntat eftertryck:

– Gör det bara inte!

Det var ett råd som skulle kunna rädda mig ur pinsamhetens malström, men jag fortsatte att ställa frågan till andra klasser och mönstret upprepades sig. Samma svar när jag började ställa frågan till kollegor, med den skillnaden att de lade huvudet på sned och allvarligt fäste mig med blicken: Gör det inte, Torbjörn!

Gör det inte, Torbjörn! Men när ska jag ställa frågan? När ska man bekräfta att man ser? ”Inte alls!” var det sammanfattningsvis praktiska rådet jag hade fått och jag kände mig frustrerad. Över att ingen kunde se övergången från det enskilda till den generella frågeställningen. Eller så var det den alla såg.

Att tala klarspråk om alkoholmissbruk är svårt, i synnerhet om konsekvensen kan vara att det slutar med en tyst allmän uppmaning om att man borde göra något. Jag har slutat att prata på det sättet. Om ämnet alkohol kommer på tal, nämner jag istället för mina klasser, och ibland för kollegor, att mina egna barn aldrig har sett mig full, att de knappt har sett mig dricka något starkare än folköl, att jag aldrig har haft någon black out och att jag alltid har kontroll över mig själv, oavsett om barnen har varit i närheten eller inte.

Jag inbillar mig att det är bra att vara ett sådant exempel, att det finns sådana föräldrar, samtidigt som jag är livrädd för att någon ska tolka det som att jag klandrar de som lider under missbruk. Det gör jag definitivt inte, utan brukar luta mig mot WHO och framhålla sjukdomsperspektivet.

För många elever är min berättelse inget konstigt. De lever i familjer som min egen, där alkohol inte tillhör vardagen och knappt helgen heller för den delen. Men det är inte för dem jag berättar.

Den ändrade strategin har haft effekten att elever har pratat om sina erfarenheter, antingen direkt med mig eller faktiskt inför en hel klass. Men det har alltid varit elever som är över arton år, som har tagit det här steget. Antagligen vet de att jag inte då längre lyder under anmälningsplikt till socialtjänsten. De är inte barn längre och då är det andra regler som gäller.

Av de berättelser som jag fått ta del av är det särskilt en som hänger kvar och berör mig på ett sätt som är svårt att värja sig mot. Det var en elev, Pontus (som han inte heter), vilken ofta var borta på måndagar och han beskrev vid ett tillfälle fredagarnas och lördagarnas fester med minnesluckor och en monumental ångest på söndagarna.

– Det du beskriver verkar vara en alkoholists erfarenhet, sade jag efter stunds tvekan.

– Så är det nog, svarade Pontus med ett sorgset leende. Min pappa är det och min farbror också.

– Har du pratat om det här med någon? frågade jag, men Pontus svarade aldrig utan ryckte bara lite nonchalant på axlarna

Efter samtalet med Pontus diskuterade jag med skolsköterskan och hon påpekade att jag antagligen var den ende som hade sett och sagt det till honom och det var ju alltid något. Alltid något? Det känns futtigt som tanke när jag läser Åsas krönika.

Men vad skulle jag nu kunna säga till Åsa om jag skulle få för mig att ta kontakt? Ingenting. Pontus däremot skulle antagligen kunna säga mycket. Som 18-20 åring hade jag varit oförstående om jag sett intorkade spyor eller någon i en fotölj med en flaska. Och lika naiv känner jag mig alltjämt. Men det jag nu har förstått, är att prata om viktiga saker och tystnar människor är det ett tecken på att det är viktigt, men bara svårt att prata om. Alltid något.