Med ojämna mellanrum ägnar jag mig åt googlearkeologi i syfte att hitta något om en runsten jag och mina elever lade ut till försäljning på blocket, för drygt två år sedan. Jag gör det eftersom det är spännande att se en historias liv och vilka källor som används.
Historien är väl i stort sett bortglömd, förutom bland dem som var direkt involverade och en del skol- och mediefolk med specielintressen, men ibland hittar jag något nytt. Åtminstone för mig. I dag hittade jag en två år gammal paneldiskussion i P3-programmet Brunchrapporten, vilket roade mig.
lördag 27 april 2013
måndag 22 april 2013
Och det får du betalt för? Inte?
Det finns få samhälleliga åtaganden som är lika framtidsorienterade som utbildning. Det som sker nu får återverkningar långt in i framtiden. Gör vi kloka saker, förräntar det sig väl. Gör vi okloka saker, är det lång avbetalning.
Idag besökte jag tre gymnasieskolor i Karlstad, Älvkullegymnasiet, Sundstagymnasiet och Hammarö utbildningscenter - HUC. Bakgrunden till besöket var det trista läget med uppsägningar och ökad arbetsbelastning som det har rapporterats om den senaste tiden, samt stolligheten att inte söka bidrag till karriärtjänster. Det sistnämnda ändrades efter mycken kritik, där Lärarförbundet spelade en viktig roll, inte minst genom ett aktivt arbete via sociala medier.
Lärarförbundet i Karlstad åkte idag ut på gymnasieskolorna för att lyssna på Lärarförbundsmedlemmar och lärare. Hur resonerar man kring det som har skett? Jag var inbjuden att delta i besöken.
Det var i huvudsak fyra reaktioner som jag mötte: a) uppgivenhet, b) kommer jag få ha jobbet kvar? c) hur blir det med arbetsbelastningen? Och d) förundran. Alla reaktionerna var förväntade och vi kommer nog kunna se andra reaktioner lite längre fram, ex. ilska.
Av alla de samtal som jag förde idag, var ett par som skiljde sig ut något mer än de övriga. Det första var en lärare som sade att en veckas arbetsinsats var 55 timmar?
- Och det får du övertid för? frågade jag. Men nej, så var det inte och jag vågade knappt berätta att det motsvarade ett gratisarbete på drygt 12.000 kr i månaden. Ytterligare några samtal senare bekräftades bilden av andra lärare. Jaha, det finns fler, konstaterade jag sorgmodigt.
Det andra samtalet var en lärare som hade valt att gå ner i tjänst, till 80 % för att orka med.
- Och då jobbar du egentligen 100 %? frågade jag. Och så var det.
Det finns anledning att vara arg. Elevkullarnas storlek har varit kända väldigt länge. Redan 1/1-1997 visste man hur många som skulle börja på gymnasiet hösten 2012. Överetableringen av gymnasieskolor är inget som har skett, utan att det funnits politisk välsignelse på både statlig och, många gånger, kommunal nivå. Det finns anledning att vara arg över slarvig dimensionering. Det finns anledning att vara arg över att lärare måste jobba 55 timmar under en vecka för att hinna med arbetet och det finns anledning att vara arg över att lärare går ned i arbetstid för att orka med.
Det finns anledning att vara arg, som facklig förtroendeman, som lärare och kollega, som medborgare och för min del, även som förälder.
Jag har anledning att vara arg, men tillåter mig inte att känna förtvivlan eftersom handlingsförlamning följer i dess spår. Och det har jag inte tid med.
Idag besökte jag tre gymnasieskolor i Karlstad, Älvkullegymnasiet, Sundstagymnasiet och Hammarö utbildningscenter - HUC. Bakgrunden till besöket var det trista läget med uppsägningar och ökad arbetsbelastning som det har rapporterats om den senaste tiden, samt stolligheten att inte söka bidrag till karriärtjänster. Det sistnämnda ändrades efter mycken kritik, där Lärarförbundet spelade en viktig roll, inte minst genom ett aktivt arbete via sociala medier.
Lärarförbundet i Karlstad åkte idag ut på gymnasieskolorna för att lyssna på Lärarförbundsmedlemmar och lärare. Hur resonerar man kring det som har skett? Jag var inbjuden att delta i besöken.
Det var i huvudsak fyra reaktioner som jag mötte: a) uppgivenhet, b) kommer jag få ha jobbet kvar? c) hur blir det med arbetsbelastningen? Och d) förundran. Alla reaktionerna var förväntade och vi kommer nog kunna se andra reaktioner lite längre fram, ex. ilska.
Av alla de samtal som jag förde idag, var ett par som skiljde sig ut något mer än de övriga. Det första var en lärare som sade att en veckas arbetsinsats var 55 timmar?
- Och det får du övertid för? frågade jag. Men nej, så var det inte och jag vågade knappt berätta att det motsvarade ett gratisarbete på drygt 12.000 kr i månaden. Ytterligare några samtal senare bekräftades bilden av andra lärare. Jaha, det finns fler, konstaterade jag sorgmodigt.
Det andra samtalet var en lärare som hade valt att gå ner i tjänst, till 80 % för att orka med.
- Och då jobbar du egentligen 100 %? frågade jag. Och så var det.
Det finns anledning att vara arg. Elevkullarnas storlek har varit kända väldigt länge. Redan 1/1-1997 visste man hur många som skulle börja på gymnasiet hösten 2012. Överetableringen av gymnasieskolor är inget som har skett, utan att det funnits politisk välsignelse på både statlig och, många gånger, kommunal nivå. Det finns anledning att vara arg över slarvig dimensionering. Det finns anledning att vara arg över att lärare måste jobba 55 timmar under en vecka för att hinna med arbetet och det finns anledning att vara arg över att lärare går ned i arbetstid för att orka med.
Det finns anledning att vara arg, som facklig förtroendeman, som lärare och kollega, som medborgare och för min del, även som förälder.
Jag har anledning att vara arg, men tillåter mig inte att känna förtvivlan eftersom handlingsförlamning följer i dess spår. Och det har jag inte tid med.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
