Finns betygsinflationen?

En av mina grundstämningar som person, är att jag ofta blir förbryllad. Det bara är så, antagligen för att jag har en inneboende vilja att förstå saker och ting. Betygsinflationen är en sådan sak, om den nu finns och jag får ärligt talat inte bilderna att gå ihop.

Bild ett
I ett PM från Skolverket, Betygsinflation - betygen och den faktiska kunskapsutvecklingen,  diskuteras frågan om betygsinflation, om den finns och vad den i så fall kan bero på; och det hela utmynnar i att Skolverket tar ställning för att betygsinflation förekommer allt sedan de målrelaterade betygen infördes. (s. 5) Så kan det vara.

Bild två
I en annan rapport från Skolverket, Vad påverkar resultaten i svensk grundskola, finns en något djupare analys i ämnet och betygen jämförs på längden och bredden utifrån skillnader mellan olika gruppkonstellationer: pojkar-flickor, svensk-utländsk bakgrund och barn till hög- respektive kortutbildade. Särskilt intressant är att studera föräldrarnas sammanlagda utbildningsnivå och tidsserien vad detta gör för elevernas betyg, då de största skillnaderna kan ses mellan barn till hög- respektive kortutbildade. (s. 46 f.) Detta verkar tala för betygsinflation, eftersom jämförelsegrupperna hålls stabila.

Bild tre
För att kontrastera ovanstående två bilder tittar jag på SALSA, ett statistikverktyg som Skolverket har försett oss med, där det går att plocka ut meritvärden för kommuner eller enskilda skolor, ställt i relation till exempelvis föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund. Och när jag gör det för Filipstad går det att rita nedanstående figur.

Figur 1. Meritvärden och föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund i Filipstad, åren 1998-2012. (Klicka för större bild.)

 I figuren finns två Y-axlar där den vänstra visar meritvärdet för elever som har gått ur grundskolan och den högra visar föräldrarnas sammanlagda utbildningsnivå enligt en viss indexeringsprincip. X-axeln visar åren från 1998 till 2012. 
   Det som slår mig är att kurvorna följer varandra åt tämligen väl, trots att den bitvis är lite hackig. Än tydligare blir denna tendens om hela riket plockas in, vilket framgår i figur 2.

Figur 2. Meritvärden och föräldrarnas sammanlagda utbildningsbakgrund för hela Sverige åren 1998-2012. (Klicka för större bild.)

Vad är det vi ser, egentligen? Är det betygsinflation eller är de ökande betygen ett resultat av att vi har fått fler föräldrar med allt högre utbildning, vilket är en aspekt som ovan nämnda PM och rapport inte diskuterar. Åtminstone hittar jag inte något sådant. 

   Vi ska inte förledas av att den grafiska framställningen ser elegant ut och dra några förhastade slutsatser om ett enkelt linjärt samband, men... De där rackarns kurvorna följer varandra åt allt för mycket för att jag ska kunna släppa dem och de går definitivt inte på tvärs gentemot varandra.

Bild fyra

Om SALSA visar något viktigt, blir kanske slutsatserna att Filipstads kommun lika gärna kan köra sitt nuvarande skolutvecklingsprogram i papperskvarnen, eftersom tendensen är betydligt äldre än skolutvecklingsprogrammet. Istället verkar det vara en god idé att dra igång en strategisk satsning på vuxenutbildning i allmänhet och i synnerhet inrikta sig på unga vuxna som har skaffat barn eller är på väg att göra det. Det vore tidiga insatser om något.

   Jag blir väl inte sömnlös av att bilderna inte går ihop... eller jo, det blir jag, även om jag inser att bilderna inte är ömsesidigt exkluderande. Problemet är att för en koherent bild krävs ett särskiljande av eventuell betygsinflation från andra effekter. Jag kan inte hitta något sådant, men jag kan väl i och för sig läst slarvigt och det finns mycket mer att läsa än det jag har studerat.

   I vilket fall, detta retar min nyfikenhet och jag önskar att jag kunde överföra den typen av nyfikenhet till mina elever. Det vore en nåd att stilla bedja om.

Föräldramakten ingår i systemet

Radioprogrammet Kaliber tar upp frågan med föräldramakt över skolan och det grundläggande temat är att makten har kommit utifrån det fria skolvalet och att det är ett problem.
   Att ha ett system med valfrihet inbegriper en möjlig förhandling. Antingen i direkt kontakt mellan aktörerna, ex.:
   – Jag köper pizza av dig om du lägger på extra ost utan kostnad.
   – Nej, det gör jag inte.
   – Då går jag någon annanstans.
   – Ok, då lägger jag på extra ost.
   Eller att pizzaspekulanterna läser menyer, tester och frågar efter referenser och väljer det som passar bäst. Pizzabagarna får aldrig någon direkt respons på sina varor utan de måste söka information om sina kunder på annat sätt.
   I Kaliber beskrivs helt klart föräldramakten som det första exemplet. Om det är bra eller dåligt, eller om det ena fallet är bättre eller sämre, kan man man naturligtvis diskutera. Jag föredrar emellertid den första situationen eftersom det är tydligare reaktioner. Dessutom är det knappast konstigt att föräldrar försöker påverka situationen för sina telningen i någon önskad riktning. Det är inte något nytt heller, vilket Markurells i Wadköping indikerar. Tänk om det var tvärtom och föräldrar bara svalde allt med hull och hår?

Situationen uppkommer ur valfriheten och vad säger partierna om valfrihet? Här nedan följer några exempel:
   Centerpartiet: "Konkurrens ändrar maktförhållandet till föräldrarnas och barnens fördel."
   Folkpartiet: "Mångfald betyder att fler elever och föräldrar kan välja den skola som de tycker är bäst."
   Kristdemokraterna: "Genom att det skapas allt fler fristående skolor ökar möjligheten för varje elev att hitta en skola som passar just honom eller henne."
   Miljöpartiet: "Elever ska kunna välja en skola de gillar och ha en studieinriktning som motiverar dem."
   Moderaterna: "Vi har en stark tilltro till att elever och föräldrar själva kan välja vad som är bäst för dem."
   Socialdemokraterna: "Med valfrihet är till för eleverna och föräldrarna. De ska välja skola - skolor ska inte välja elever."
   Vänsterpartiet: " I första hand bör varje elev gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt som det är möjligt."
  Det är endast Vänsterpartiet som har en något annan syn på det fria skolvalet, annars är samstämmigheten imponerade och det finns överhuvudtaget inget som tyder på att en förändring av den inslagna riktningen. Det är lätt att se att valfriheten i sig, är det eftersträvade målet oavsett vad det handlar om. Vänsterpartiet säger å sin sida att skolmarknaden är en förväxling av andra marknader: "Företag kommer och går, vissa växer och andra konkurreras ut. Det fungerar för hamburgerrestauranger och skoaffärer, men för skolor passar det mycket dåligt."
 
Som idéhistoriker och filosof kan jag bli lite upplivad av att hitta ideologiska skillnader, vilka till och med är något mer djupgående än brukligt. Distinktionen går här mellan negativa och positiva friheter respektive rättigheter, där negativ frihet och rättighet betyder ungefär slippa tvång och kräver inget av någon annan förutom att de ska hålla fingrarna borta. Positiva friheter och rättigheter innebär däremot möjligheten att nå sin potential oberoende av egna materiella tillgångar och det finns därmed ett förhållande mellan rättigheter-skydligheter. Har någon ett rättighet, har någon annan en skyldighet. Lite enkelt uttryckt.
   Nu förstår vem som helst att inget parti håller benhårt på detta i sin praktiska politik, utan allt blandas till en kökkenmödding av diverse idéer, så även på skolpolitikens arena. Alla partier har diskussioner som ansluter till både positiva och negativa friheter och rättigheter. Men det finns tendenser hos partierna vilka tydligt pekar i två olika riktningar i det här fallet. Intressant nog, tycker jag, i alla fall som idéhistoriker och filosof.
   Som skolmänniska blir jag dock bekymrad när rätten till valfrihet så kategoriskt sätts framför rätten till utbildning, men det som verkligen bekymrar mig är att detta inte är klart utsagt och det borde det vara – i valfrihetens namn.

Vi var 15 år

Året är 1980 och jag gör mitt sista år på grundskolan. Av någon anledning, på något sätt, har det bestämts att klassen ska ha en fest i stan och av någon anledning, på något sätt, har det helt plötsligt bokats bord på en restaurang. Vi var 15 år.
   Alla i klassen gick inte på festen, naturligtvis inte. Men vi var i alla fall ett drygt dussin som mötte upp. Därutöver deltog två lärare som båda var unga.
   Vi satt vid långbord, beställde pizza, och de som såg någorlunda vuxna ut, beställde öl. Jag såg vuxen ut och köpte mitt livs första öl. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men jag har i alla fall ett vagt minne av att jag kände mig mycket vuxen där jag satt och sippade öl, samtidigt som jag ångrade att jag inte hade köpt läsk. En av lärarna koketterade med sin världsvanhet. Han var yvig i gesterna och som vuxen förstår jag att han hade druckit en del innan han kom till restaurangen. Men det förstod jag inte då. Han visade hur man skulle göra när man skålar och att man skulle sätta fingret under foten på glaset. Varför minns jag inte. Det var någon etikettregel vars innebörd gick mig förbi. Den andre läraren var betydligt mer lågmäld och sade inte mycket.
   När det var dags att lämna restaurangen, bestämdes det, av någon anledning, på något sätt, att vi skulle gå hem till den lågmälde läraren. Det var en knapp kilometers promenad genom en mellanstor svensk stad en veckan innan jul och min minnesbild är upplyst av en lång rad bleka gatlyktor. Genom ljuskäglorna seglade det ner ett stillsamt snöfall, som dämpade allt ljud till en fetvaddskänsla och staden kändes oändligt långt bort, trots att vi gick mitt i den. Under promenaden plockade en av lärarna upp en flaska sprit som hade gömts innan de hade anlänt till restaurangen.
   Hur länge jag var hemma hos läraren minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag helt plötsligt såg honom liggandes i sin säng tillsammans med en av tjejerna. De kysstes. Då var vi några som gick. Och vi var 15 år.
   Tjejen kände jag inte speciellt väl och hon gick inte i vår klass, utan i en parallell. Hon hade kommit i början av hösten och bodde på ett fosterhem. Det är så typiskt. Den mest utsatta tjejen i gruppen var den som blev utsatt, av den lågmälde läraren.
   Jag kan inte erinra mig att jag efteråt diskuterade det här med mina klasskamrater. Och lärarna? De fortsatte att jobba på en termin till. Om det var tidsandan eller något annat kan jag inte svara på.
 
Det här minnet kom för mig med ovanlig styrka då jag såg Uppdrag gransknings reportage om vanvårdade som blir utan skadestånd. Det är en lite annan historia, men helt klart inom temat vuxna som sviker ungdomar.
   Den svåra frågan är vad man ska göra med en sådan historia. Ska den bara ligga där och glömmas bort, eller ska jag leta reda på läraren och konfrontera honom, eller något annat?
   Historien skavde och i brist på annat letade jag reda på läraren och förfärades när jag upptäckte att han hade fortsatt att arbeta och utbilda sig inom skolområdet. En tid var han även verksam som lärarutbildare. Men inte längre. Han har övergått till ett annat verksamhetsområde och nu verkar han röra sig bland medelålders män i kostym. Det var väl bra det. Samtidigt undrar jag om han har fler tjejer på sitt samvete.
  Vad som har hänt med tjejen vet jag inte. Jag träffade henne något år senare och då märkte jag inget speciellt. Men vad skulle jag egentligen kunna märka? Dum tanke hos mig.
   Naturligtvis skulle jag idag kunna försöka leta reda på henne och säga att jag såg och nu vill jag berätta det här. Men varför nu, varför ville jag inte det tidigare? Det osmickrande svaret är att jag då inte såg det som ett stort problem. Dessutom kanske jag skapar ett nytt problem om jag letar reda på henne? Men jag vet inte om den tanken hos mig är ett rationaliseringsförsök eller något annat.
   Jag har hört andra och liknande historier och till och med sett fotografier från en skolresa där en lärare blev tillsammans med en elev.
   – Hon fick åka till akuten, talade fotografiernas ägare om för mig när jag såg på bilderna, eftersom käken låste sig.
   Jag undrade naturligtvis varför.
   – Vad tror du? fick jag till svar och jag förstod när fantasin hade fått snurra ett extra varv.



Det jag minns, som sagt, är att jag på 80-talet tänkte på dessa historier som nästan pikanta och inte djupt problematiska och yrkesetiska haverier. Att det var fel, det tyckte jag redan då, men jag kände definitivt inte samma indignation som jag känner idag och det genanta är att jag faktiskt gav tjejerna en del av skulden enligt principen – hon hetsade upp honom och läraren var nästan utan skuld. Lite som stämningen i ABBAs When I Kissed the Teacher.
   Då hade barn och ungdomar inte samma rättigheter som idag. Då fanns det inte ens en formulerat yrkesetik för lärare, det har vi i dag. Då var jag inte verksam som lärare, det är jag idag, vilket säkerligen är en bidragande orsak till mitt ställningstagande. Men då var det faktiskt olagligt enligt skollagen med en sexuell relation mellan lärare och elev. Det är det inte idag.
   Världen blir i många avseenden bättre, men det löser inte mitt problem. Hur ska man hantera moraliskt djupt klandervärda handlingar, vilka i legal mening är preskriberade?
   Just nu vet jag inte annat än att diskutera dem på en principiell nivå och det är kanske gott nog? Åtminstone som ett första steg och min personliga feghet är tacksam över att den lågmälde läraren inte längre arbetar inom skolan, eftersom jag då hade känt mig förpliktigad att göra något. Eller så är jag bara ute efter att behålla illusionen om ett stort personligt mod.

Googlearkeologi

Med ojämna mellanrum ägnar jag mig åt googlearkeologi i syfte att hitta något om en runsten jag och mina elever lade ut till försäljning på blocket, för drygt två år sedan. Jag gör det eftersom det är spännande att se en historias liv och vilka källor som används.
   Historien är väl i stort sett bortglömd, förutom bland dem som var direkt involverade och en del skol- och mediefolk med specielintressen, men ibland hittar jag något nytt. Åtminstone för mig. I dag hittade jag en två år gammal paneldiskussion i P3-programmet Brunchrapporten, vilket roade mig.

     

Och det får du betalt för? Inte?

Det finns få samhälleliga åtaganden som är lika framtidsorienterade som utbildning. Det som sker nu får återverkningar långt in i framtiden. Gör vi kloka saker, förräntar det sig väl. Gör vi okloka saker, är det lång avbetalning.

Idag besökte jag tre gymnasieskolor i Karlstad, Älvkullegymnasiet, Sundstagymnasiet och Hammarö utbildningscenter - HUC. Bakgrunden till besöket var det trista läget med uppsägningar och ökad arbetsbelastning som det har rapporterats om den senaste tiden, samt stolligheten att inte söka bidrag till karriärtjänster. Det sistnämnda ändrades efter mycken kritik, där Lärarförbundet spelade en viktig roll, inte minst genom ett aktivt arbete via sociala medier.

Lärarförbundet i Karlstad åkte idag ut på gymnasieskolorna för att lyssna på Lärarförbundsmedlemmar och lärare. Hur resonerar man kring det som har skett? Jag var inbjuden att delta i besöken.

Det var i huvudsak fyra reaktioner som jag mötte: a) uppgivenhet, b) kommer jag få ha jobbet kvar? c) hur blir det med arbetsbelastningen? Och d) förundran. Alla reaktionerna var förväntade och vi kommer nog kunna se andra reaktioner lite längre fram, ex. ilska.

Av alla de samtal som jag förde idag, var ett par som skiljde sig ut något mer än de övriga. Det första var en lärare som sade att en veckas arbetsinsats var 55 timmar?
   - Och det får du övertid för? frågade jag. Men nej, så var det inte och jag vågade knappt berätta att det motsvarade ett gratisarbete på drygt 12.000 kr i månaden. Ytterligare några samtal senare bekräftades bilden av andra lärare. Jaha, det finns fler, konstaterade jag sorgmodigt.
   Det andra samtalet var en lärare som hade valt att gå ner i tjänst, till 80 % för att orka med.
   - Och då jobbar du egentligen 100 %? frågade jag. Och så var det.

Det finns anledning att vara arg. Elevkullarnas storlek har varit kända väldigt länge. Redan 1/1-1997 visste man hur många som skulle börja på gymnasiet hösten 2012. Överetableringen av gymnasieskolor är inget som har skett, utan att det funnits politisk välsignelse på både statlig och, många gånger, kommunal nivå. Det finns anledning att vara arg över slarvig dimensionering. Det finns anledning att vara arg över att lärare måste jobba 55 timmar under en vecka för att hinna med arbetet och det finns anledning att vara arg över att lärare går ned i arbetstid för att orka med.

Det finns anledning att vara arg, som facklig förtroendeman, som lärare och kollega, som medborgare och för min del, även som förälder.

Jag har anledning att vara arg, men tillåter mig inte att känna förtvivlan eftersom handlingsförlamning följer i dess spår. Och det har jag inte tid med.

Filmtajm!

De skolpolitiska inspelen duggar tätt och blir allt mer fokuserade på konkreta skolfrågor. Jag känner att det saknas respekt för nya skollagen och då i synnerhet för Kap 1. § 5 sista stycket: "Utbildning ska vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet."

Oförmåga att ta ställning

(Nedanstående inlägg skulle jag ha önskat att jag kunde lagt in på Lärarnas yrkesetiska råds eget diskussionsforum, men den funktionen fungerar inte, och jag har påtalat det ett par gånger. Jag har egentligen inte lusta att driva diskussionen via den här bloggen, men frågan är för viktig för att jag ska avstå.)

Jag läser Yrkesetiska rådets pressmeddelande, med anledning av en artikeln i söndagens SVD, där det diskuteras om sexuella och romantiska relationer mellan lärare och elev.

Diskussionen som sådan är inte ny. På rådets eget diskussionsforum förekom en liknande, och märklig, diskussion hösten 2011. Och redan 2008 deltog rådet i ett radioprogram om ämnet "Förbjuden kärlek?"

Jag reagerar mycket starkt på rådets oförmåga att ta ställning i frågan, trots att pressmeddelandets rubrik antyder något annat “Lärarnas yrkesetiska råd stödjer inte lärare som har sex med elever”. De skriver (min numrering):
1. "Lärare bör agera på ett sådant sätt att man inte kan ifrågasätta deras yrkesetik."
2. "Det innebär bland annat att lärare har skyldighet att skydda elever mot skada och kränkning, att upprätthålla förtroendefulla relationer med sina elever och att inte låta sig otillbörligen påverkas vid bedömning och betygsättning."
3. "Allt detta kan ifrågasättas om en lärare har en sexuell relation med en elev,"
4. "men det är samtidigt inte en självklarhet att så är fallet. "

Punkterna 1-3 hänger ihop, men när punkt 4 adderas blir allt mycket otydligt. Menar rådet att det finns situationer där det är helt OK med en sexuell relation mellan elev och lärare på ungdomsgymnasiet? I så fall bör dessa exempel redovisas av rådet.

Vidare säger rådet, om så många som 3 % av eleverna har haft sex med lärare, att det:
5. "finns starka skäl att tro att många av dessa lärare inte levt upp till yrkesetikens krav".
6. "men det är varje lärares eget ansvar att följa yrkesetiken"
7. "Lärarnas yrkesetiska råd kan bara uppmana […][berörda lärare] att allvarligt fundera över vilka konsekvenser detta kan få, framför allt för eleven."

Vi har alltså en yrkesetik, men det innebär tydligen inte att det går att säga att någon gör fel, det är upp till var och en att "fundera över" det hela. Allt enligt rådet. Vad i hela friden ska vi ha en sådan yrkesetik till? Eller sådant råd? Eller ser vi här ett exempel på Gunnel Colneruds "den kollegiala paradoxen"?

Rådet lyckas endast hitta ett tillfälle, då det är klart och tydligt etiskt förkastligt med en sexuell relation mellan elev och lärare, när eleven är under 15 år, eftersom det är förbjudet i lag.

Om det är lagstiftningen som avgör, vad ska vi då ha en yrkesetik till?

För att spetsa till det hela. Jag har inget problem att tänka ut att det är logiskt möjligt med en lycklig sexuell relation mellan en 13-åring och en 60-åring. Men jag har ingen anledning att föreställa mig att det tillhör annat än ett marginalfenomen. Och jag säger till dessa Lolita-ekvivalenta förhållanden: "Tyvärr, er lycka får stryka på foten till förmån för skydda alla de sexuellt utnyttjade."

Som filosofiska tankeexperiment, kan vi i det här fallet, enkelt skilja mellan det oproblematiska och det problematiska, men i det praktiska livet är inte den distinktionen möjlig att göra. Och det är i den världen yrkesetiken ska göra skillnad. Inte i någon esoterisk syrefattig tankevärld.

Det rådet säger med sin praktiska tillämpning av yrkesetiken, är att vi aldrig kan säga något intressant om kollegors etiska förhållningssätt. Och får detta en allmän spridning imploderar yrkesetiken. Detta är mycket allvarligt för lärarnas professionaliseringssträvanden. Yrkesetiken riskerar att hamna i en allvarlig legitimitetskris. Det är mycket allvarligt för det som kommer att utbildas till "god lärarsed".

Jag frågar mig: om rådet inte kan ta ställning i den här frågan, hur ska då en fråga se ut, som det kan ta ställning i? Just nu är vi på väg mot relativismens träskmarker.