Föräldramakten ingår i systemet

Radioprogrammet Kaliber tar upp frågan med föräldramakt över skolan och det grundläggande temat är att makten har kommit utifrån det fria skolvalet och att det är ett problem.
   Att ha ett system med valfrihet inbegriper en möjlig förhandling. Antingen i direkt kontakt mellan aktörerna, ex.:
   – Jag köper pizza av dig om du lägger på extra ost utan kostnad.
   – Nej, det gör jag inte.
   – Då går jag någon annanstans.
   – Ok, då lägger jag på extra ost.
   Eller att pizzaspekulanterna läser menyer, tester och frågar efter referenser och väljer det som passar bäst. Pizzabagarna får aldrig någon direkt respons på sina varor utan de måste söka information om sina kunder på annat sätt.
   I Kaliber beskrivs helt klart föräldramakten som det första exemplet. Om det är bra eller dåligt, eller om det ena fallet är bättre eller sämre, kan man man naturligtvis diskutera. Jag föredrar emellertid den första situationen eftersom det är tydligare reaktioner. Dessutom är det knappast konstigt att föräldrar försöker påverka situationen för sina telningen i någon önskad riktning. Det är inte något nytt heller, vilket Markurells i Wadköping indikerar. Tänk om det var tvärtom och föräldrar bara svalde allt med hull och hår?

Situationen uppkommer ur valfriheten och vad säger partierna om valfrihet? Här nedan följer några exempel:
   Centerpartiet: "Konkurrens ändrar maktförhållandet till föräldrarnas och barnens fördel."
   Folkpartiet: "Mångfald betyder att fler elever och föräldrar kan välja den skola som de tycker är bäst."
   Kristdemokraterna: "Genom att det skapas allt fler fristående skolor ökar möjligheten för varje elev att hitta en skola som passar just honom eller henne."
   Miljöpartiet: "Elever ska kunna välja en skola de gillar och ha en studieinriktning som motiverar dem."
   Moderaterna: "Vi har en stark tilltro till att elever och föräldrar själva kan välja vad som är bäst för dem."
   Socialdemokraterna: "Med valfrihet är till för eleverna och föräldrarna. De ska välja skola - skolor ska inte välja elever."
   Vänsterpartiet: " I första hand bör varje elev gå i en skola så nära hemmet som möjligt. Föräldrar och elever bör dock ges möjlighet att komma med alternativa önskemål, som bör tillgodoses så långt som det är möjligt."
  Det är endast Vänsterpartiet som har en något annan syn på det fria skolvalet, annars är samstämmigheten imponerade och det finns överhuvudtaget inget som tyder på att en förändring av den inslagna riktningen. Det är lätt att se att valfriheten i sig, är det eftersträvade målet oavsett vad det handlar om. Vänsterpartiet säger å sin sida att skolmarknaden är en förväxling av andra marknader: "Företag kommer och går, vissa växer och andra konkurreras ut. Det fungerar för hamburgerrestauranger och skoaffärer, men för skolor passar det mycket dåligt."
 
Som idéhistoriker och filosof kan jag bli lite upplivad av att hitta ideologiska skillnader, vilka till och med är något mer djupgående än brukligt. Distinktionen går här mellan negativa och positiva friheter respektive rättigheter, där negativ frihet och rättighet betyder ungefär slippa tvång och kräver inget av någon annan förutom att de ska hålla fingrarna borta. Positiva friheter och rättigheter innebär däremot möjligheten att nå sin potential oberoende av egna materiella tillgångar och det finns därmed ett förhållande mellan rättigheter-skydligheter. Har någon ett rättighet, har någon annan en skyldighet. Lite enkelt uttryckt.
   Nu förstår vem som helst att inget parti håller benhårt på detta i sin praktiska politik, utan allt blandas till en kökkenmödding av diverse idéer, så även på skolpolitikens arena. Alla partier har diskussioner som ansluter till både positiva och negativa friheter och rättigheter. Men det finns tendenser hos partierna vilka tydligt pekar i två olika riktningar i det här fallet. Intressant nog, tycker jag, i alla fall som idéhistoriker och filosof.
   Som skolmänniska blir jag dock bekymrad när rätten till valfrihet så kategoriskt sätts framför rätten till utbildning, men det som verkligen bekymrar mig är att detta inte är klart utsagt och det borde det vara – i valfrihetens namn.