Vi var 15 år

Året är 1980 och jag gör mitt sista år på grundskolan. Av någon anledning, på något sätt, har det bestämts att klassen ska ha en fest i stan och av någon anledning, på något sätt, har det helt plötsligt bokats bord på en restaurang. Vi var 15 år.
   Alla i klassen gick inte på festen, naturligtvis inte. Men vi var i alla fall ett drygt dussin som mötte upp. Därutöver deltog två lärare som båda var unga.
   Vi satt vid långbord, beställde pizza, och de som såg någorlunda vuxna ut, beställde öl. Jag såg vuxen ut och köpte mitt livs första öl. Jag minns inte riktigt vad vi pratade om, men jag har i alla fall ett vagt minne av att jag kände mig mycket vuxen där jag satt och sippade öl, samtidigt som jag ångrade att jag inte hade köpt läsk. En av lärarna koketterade med sin världsvanhet. Han var yvig i gesterna och som vuxen förstår jag att han hade druckit en del innan han kom till restaurangen. Men det förstod jag inte då. Han visade hur man skulle göra när man skålar och att man skulle sätta fingret under foten på glaset. Varför minns jag inte. Det var någon etikettregel vars innebörd gick mig förbi. Den andre läraren var betydligt mer lågmäld och sade inte mycket.
   När det var dags att lämna restaurangen, bestämdes det, av någon anledning, på något sätt, att vi skulle gå hem till den lågmälde läraren. Det var en knapp kilometers promenad genom en mellanstor svensk stad en veckan innan jul och min minnesbild är upplyst av en lång rad bleka gatlyktor. Genom ljuskäglorna seglade det ner ett stillsamt snöfall, som dämpade allt ljud till en fetvaddskänsla och staden kändes oändligt långt bort, trots att vi gick mitt i den. Under promenaden plockade en av lärarna upp en flaska sprit som hade gömts innan de hade anlänt till restaurangen.
   Hur länge jag var hemma hos läraren minns jag inte, men jag kommer ihåg att jag helt plötsligt såg honom liggandes i sin säng tillsammans med en av tjejerna. De kysstes. Då var vi några som gick. Och vi var 15 år.
   Tjejen kände jag inte speciellt väl och hon gick inte i vår klass, utan i en parallell. Hon hade kommit i början av hösten och bodde på ett fosterhem. Det är så typiskt. Den mest utsatta tjejen i gruppen var den som blev utsatt, av den lågmälde läraren.
   Jag kan inte erinra mig att jag efteråt diskuterade det här med mina klasskamrater. Och lärarna? De fortsatte att jobba på en termin till. Om det var tidsandan eller något annat kan jag inte svara på.
 
Det här minnet kom för mig med ovanlig styrka då jag såg Uppdrag gransknings reportage om vanvårdade som blir utan skadestånd. Det är en lite annan historia, men helt klart inom temat vuxna som sviker ungdomar.
   Den svåra frågan är vad man ska göra med en sådan historia. Ska den bara ligga där och glömmas bort, eller ska jag leta reda på läraren och konfrontera honom, eller något annat?
   Historien skavde och i brist på annat letade jag reda på läraren och förfärades när jag upptäckte att han hade fortsatt att arbeta och utbilda sig inom skolområdet. En tid var han även verksam som lärarutbildare. Men inte längre. Han har övergått till ett annat verksamhetsområde och nu verkar han röra sig bland medelålders män i kostym. Det var väl bra det. Samtidigt undrar jag om han har fler tjejer på sitt samvete.
  Vad som har hänt med tjejen vet jag inte. Jag träffade henne något år senare och då märkte jag inget speciellt. Men vad skulle jag egentligen kunna märka? Dum tanke hos mig.
   Naturligtvis skulle jag idag kunna försöka leta reda på henne och säga att jag såg och nu vill jag berätta det här. Men varför nu, varför ville jag inte det tidigare? Det osmickrande svaret är att jag då inte såg det som ett stort problem. Dessutom kanske jag skapar ett nytt problem om jag letar reda på henne? Men jag vet inte om den tanken hos mig är ett rationaliseringsförsök eller något annat.
   Jag har hört andra och liknande historier och till och med sett fotografier från en skolresa där en lärare blev tillsammans med en elev.
   – Hon fick åka till akuten, talade fotografiernas ägare om för mig när jag såg på bilderna, eftersom käken låste sig.
   Jag undrade naturligtvis varför.
   – Vad tror du? fick jag till svar och jag förstod när fantasin hade fått snurra ett extra varv.



Det jag minns, som sagt, är att jag på 80-talet tänkte på dessa historier som nästan pikanta och inte djupt problematiska och yrkesetiska haverier. Att det var fel, det tyckte jag redan då, men jag kände definitivt inte samma indignation som jag känner idag och det genanta är att jag faktiskt gav tjejerna en del av skulden enligt principen – hon hetsade upp honom och läraren var nästan utan skuld. Lite som stämningen i ABBAs When I Kissed the Teacher.
   Då hade barn och ungdomar inte samma rättigheter som idag. Då fanns det inte ens en formulerat yrkesetik för lärare, det har vi i dag. Då var jag inte verksam som lärare, det är jag idag, vilket säkerligen är en bidragande orsak till mitt ställningstagande. Men då var det faktiskt olagligt enligt skollagen med en sexuell relation mellan lärare och elev. Det är det inte idag.
   Världen blir i många avseenden bättre, men det löser inte mitt problem. Hur ska man hantera moraliskt djupt klandervärda handlingar, vilka i legal mening är preskriberade?
   Just nu vet jag inte annat än att diskutera dem på en principiell nivå och det är kanske gott nog? Åtminstone som ett första steg och min personliga feghet är tacksam över att den lågmälde läraren inte längre arbetar inom skolan, eftersom jag då hade känt mig förpliktigad att göra något. Eller så är jag bara ute efter att behålla illusionen om ett stort personligt mod.