tisdag 22 mars 2011

När blir det lönsamt?

Jag dristade mig till att räkna. Om en gymnasielärare år 2009 tjänade i genomsnitt 27300 kronor per månad och en fordonsförare 23300 kronor per månad, skiljer det 4000 oskattade kronor. Om gymnasieläraren dessutom behöver betala ett studielån på kanske 1600-1700 kronor per månad betyder det att skillnaden mellan gymnasieläraren och fordonsföraren krymper till 2300 oskattade kronor per månad. Frågan är då hur lång tid det tar för gymnasieläraren att ta igen de förlorade årsinkomsterna?

Vi har alltså följande uppgifter:
  • Fordonsförarlöner under fem år är = 23300 x 12 x 5 = 1398000 kronor.
  • Mellanskillnaden gymnasielärarlön och fordonsförarlön = 2300 kronor per månad.
Med dessa uppgifter framgår det att det tar lite mer än 600 månader att tjäna in de förlorade årsinkomsterna. (1398000/2300 = 608 månader = 50,7 år) Det känns som om det är lite väl lång tid.

Detta sätt att räkna på är naturligtvis grovt tillyxat och tar inte hänsyn till löne- eller ränteutveckling eller inflation, men ger ändå en god fingervisning om att det är en mycket dålig affär att studera till lärare.

Siffrorna är ungefärligen mina egna och jag har faktiskt en gång i tiden arbetat som bussförare. Insikten att det inte lönade sig dåligt att utbilda sig till lärare, skulle naturligtvis kunna göra mig bitter. Men det är jag inte. Det lönar sig inte, det heller.

3 kommentarer:

  1. Helt riktigt, ingen idé bli bitter. Men också helt riktigt att räkna på det och göra det tydligt. Det är så lätt att säga att "lärare är viktiga" och "läraryrkets status måste höjas", men det måste också konkret göras något. Och då handlar det mycket om lön, lön, lön. Så enkelt är det faktiskt. Vi får fortsätta övertyga våra politiker och allmänhet om detta, då är konkreta siffror och jämförelser bra att ha.

    SvaraRadera
  2. Som lärarstudent var det trots allt väldigt svårt att ta beslutet om att börja på lärarprogrammet, och det handlar såklart om status och lön. I slutändan är självklart viktigast att följa sitt hjärta, men det är inte så lätt att inse när man är ung. Det är lätt att dras med i statushetsen och jakten på ett statusyrke. Jag hade toppbetyg från gymnasiet och hade kunnat välja vilken utbildning som helst, men det är svenska och tyska jag brinner för, och jag tror att jag kommer att bli nöjd och lycklig i längden, även om det inte är ekonomiskt lönsamt att bli gymnasielärare. Tyvärr genomsyrar lågstatusstämpeln hela lärarutbildningen när det gäller kvalitet, men det är en annan fråga.

    SvaraRadera
  3. Jag kan förstå dig Lisa. Det rimliga är att följa sitt hjärta och ibland visar hjärtat in en på en ekonomiskt smalare väg än eljest. För mig är inte statusen viktig utan eventuell makt som kan bestämma statusen, makt över yrket och den egna situationen.

    Jag förstår varför du brinner för svenska och tyska. Nej, nu ljög jag, svensk kan jag förstå. Men det är bra att det finns människor som brinner för tyska, franska, matte, naturkunskap osv osv. Jag hoppas även att du kommer att brinna för lärarjobbet.

    I en mening är jag väldigt nöjd och lycklig med mitt liv. Samtidigt vet jag att det finns många möjliga alternativa liv där jag skulle kunna vara lika nöjd och lycklig, men med bättre lön. Om man står inför ett sådant val är risken stor att många unga människor kommer att välja bort lärarbanan. Och det vore något dåligt för skolan, barnen, eleverna, föräldrarna, kommunen, samhället, Sverige... Alla.

    Allt börjar med en bra lärare. Det är sant. Då måste de med de bästa förutsättningarna lockas in på denna bana.

    SvaraRadera